Fasettslipning är ett hantverk med tusenåriga anor. Från början utfördes det med primitiva redskap helt för hand, men med tiden blev utrustningen allt bättre. Insteget i dataåldern har möjliggjort program som beräknar ljusets väg genom en sten med vissa vinklar, vilket är en stor hjälp för att bedöma hur bra den färdiga stenen kommer att bli.
I första hand slipas stenar för att användas till smycken. De flesta stenar slipas av ekonomiska skäl under tidspress och oftast når resultatet inte upp till de höga standard man borde kunna ha för en produkt som först och främst ska vara vacker. Kvalitén på slipningen påverkar ju skönheten hos den färdiga stenen i högsta grad. Medvetenheten om problemet håller dock på att öka världen över, om än långsamt.
Fasettslipning handlar inte bara om att tjäna sitt levebröd eller om att ha roligt hemma på fritiden. Det anordnas även tävlingar för den som är tävlingsinriktad. Tävlingarna brukar ha som krav att ett visst material används (men ibland får sliparen välja fritt), en särskilt utvald design ska följas och vissa mått respekteras. Domarna granskar den slipade stenen under 10 gångers förstoring och gör avdrag för varje misstag. Det kan vara en repa som inte polerats bort fullständigt, mötpunkter som skär in i varandra, för tjock eller för tunn gördel eller att inneslutningar bryter stenens yta. En välslipad tävlingssten kan ha tagit hundra timmar eller mer att färdigställa och ligger så nära perfektion som det går att komma.
För att slipa behövs viss utrustning och kännedom om processen. Ju bättre utrustning och ju godare kännedom man har, desto större är chanserna för ett lyckat resultat. Beroende på vad man vill uppnå kan det vara viktigt med noggrannhet, ihärdighet och slutledningsförmåga. Men det allra viktigaste för en hobbyslipare är enligt min mening att ha roligt.
Att fästa en sten på stiftet med lack
Det är oftast bäst att börja med att slipa undersidan av stenen. Vinklarna som används på undersidan är av största vikt för att få ljuset att reflekteras tillbaka till betraktaren och börjar man med undersidan vet man garanterat att materialet räcker. Vinklarna på ovansidan (kronan) kan alltid justeras utan katastrofala följder om det skulle behövas.
För att stenen ska fästa är det bra att slipa till en grov, plan yta där stenens bord ska hamna. Det är här vi kommer att fästa stiftet. Den plana ytan rengörs med t-sprit och beläggs med ett tunt överdrag av shellack. Samma sak görs med stiftet. Därefter värms stiftet upp med en spritlampa eller dylikt och lacket värms långsamt till smältpunkten. Det ska helst inte fatta eld eftersom det då kan bli sprött och mista i hållfasthet. En lagom stor klick lack fästs på stiftet.
Även stenen bör värmas upp för att den ska fästa ordentligt. Det gäller att vara försiktig eftersom vissa stenar är värmekänsliga. Med kvarts eller glas brukar det inte vara några problem, men det är bäst att inte överdriva. Med lite otur kan ametisten förvandlas till en citrin vid alltför höga temperaturer. Andra känsliga stenar kan spricka.
När stenen är varm och lacket på stiftet så varmt att det börjar röra på sig förs stenen och stiftet ihop. Medan lacket är varmt kan stenen justeras så att den hamnar precis i mitten av stiftet. Skulle lacket stelna innan detta är klart är det bara att värma upp igen. Detta är en av fördelarna med lack. När man börjat slipa kan man justera stenen efteråt om man märker att den hamnat för långt åt något håll. På så vis kan man spara en del dyrbart material och få ut en större sten.
Att slipa en rund briljant
Den vanligaste slipning konsumenten kommer i kontakt med är den runda briljantslipningen eftersom den helt dominerar diamantmarknaden. Diamanten har ju ingen färg (i bästa fall) och det finns ett starkt begränsat antal slipningar som förmår framhäva dess skönhet, varav den runda briljantslipningen är den mest tillämpade. En sådan standardslipning har 57 fasetter och kan givetvis utföras även på färgstenar, företrädelsevis inte alltför mörka exemplar.
Här har jag valt att steg för steg visa en variant på den runda briljanten, "Sapphire RB.v" (Round Brilliant variation) skapad av Jeff Graham och publicerad med hans medgivande. Den finns med i hans Additions #2.
 |
| Till vänster syns kronan, i mitten stenen sedd från sidan och till höger paviljongen (undersidan) som vi börjar med. |
 |
|
Steg 1. Först slipar vi undersidan av stenen. Det finns olika skolor, vissa börjar med kronan, andra med paviljongen, men eftersom vinklarna på paviljongen är avgörande för att stenen ska reflektera ljuset tar vi hand om den först, så att materialet säkert räcker (detta bör man i och för sig ha försäkrat sig om i förväg i vilket fall som helst). Det går alltid att sänka vinklarna på kronan om en inneslutning skulle dyka upp utan att resultatet blir katastrofalt. Här ser vi första steget, som är att etablera mittpunkten i linje med stiftet. Detta gör man genom att slipa motstående sidor till samma djup. Är mitten inte precis i linje med stiftet kan det bli knepigt att slipa ovansidan av stenen senare.
 |
|
 |
|
 |
|
Steg 4. Paviljongen är inte klar, utan ska få ytterligare en rad fasetter. De 16 nya fasetterna (P3 i diagrammet) når precis fram till gördeln med spetsen och skapar en ny mittpunkt på samma ställe som den gamla, som slipas bort i farten.
 |
|
 |
|
 |
|
Steg 7. Vi slipar ytterligare en rad med 16 fasetter (C2), vars spets precis når fram till gördeln.
 |
|
Steg 8. De sista 8 fasetterna före bordet (C3).
 |
|
Steg 9. Dags för bordet. Det är svårt att få bordet att möta alla fasetter på precis rätt sätt eftersom det finns hela 8 mötpunkter som ska fungera. Oftast får man justera lite i efterhand.
 |
|
Steg 10. Kronan poleras. Först tar vi bordet eftersom stenen sitter i en speciell 45-graders adapter som används vid just slipningen av bordet och vi har kvar samma inställningar som när vi slipade. Därefter poleras resterande fasetter på kronan.
 |
|
Försiktigt värmer vi loss stenen från stiftet och lägger den i t-sprit några timmar så att lacket löses upp. Stenen är färdig.
Att välja design
Något av det roligaste som finns för en fasettslipare är att vända och vrida på en råsten och försöka avgöra hur den ska slipas för att bäst komma till sin rätt. För att utnyttja materialet i så stor utsträckning som möjligt är det viktigt att välja en form som ligger nära råstenens. En stor del av den ursprungliga stenen mals ner och blir till damm när man eftersträvar de bästa vinklarna. Ofta är så mycket som 80% av den ursprungliga stenens vikt ett minne blott när stenen väl är färdigslipad.
Ljusa stenar
En ljus sten kan slipas i djupare designer om man vill förbättra eller framhäva den färg som finns. Olika stenar har olika egenskaper och vid val av design finns möjligheten att framhäva eller undertrycka en del av dessa. Ett exempel är dispersion, det som hos diamanten ofta kallas "eld". Det är stenens förmåga att dela upp vitt ljus i de spektrala färgerna. Vill man få fram så hög dispersion som möjligt är det viktigt med en djup krona. En låg krona ökar ofta mängden ljus som reflekteras, men man tappar egenskaper som dispersion. En ljus sten bör ha en hyfsat djup krona, både för dispersionens och färgens skull.
Mörka stenar
 |
|
| "Quickie 2" av Jeff Graham, en grund slipning för mörka granater. |
Bra och dåligt slipade stenar
Många faktorer spelar in när det gäller att bedöma om en sten är bra eller dåligt slipad. Det allra viktigaste är att man tycker att stenen är vacker, och en välslipad sten är alltid vackrare än en dåligt slipad. För att få fram en välslipad sten krävs stor precision och noggrannhet, vilket tar tid. Som bekant är tid en bristvara inom alla industrigrenar, även i stenslipningsbranschen. De flesta färgstenar i handeln är ganska dåligt slipade och det är alltid lika tråkigt att se det livlösa resultat som uppstår när stenen är knapphändigt polerad och slipad med vinklar som gör att ljuset går rakt igenom istället för att reflekteras tillbaka till betraktaren.
Den kritiska vinkeln
Det mest irriterande med dåligt slipade stenar är det så kallade "fönstret" som uppstår när paviljongen slipas med lägre vinkel än den kritiska vinkeln. Den kritiska vinkeln varierar för olika stenar och när en fasett slipas exakt i den kritiska vinkeln böjer ljusstrålen av när den träffar fasetten och följer fasettens yta. Är fasetten slipad vid en lägre vinkel än den kritiska går ljuset rakt igenom. Detta är motsatsen till själva idén bakom fasettslipning, nämligen att ljuset ska reflekteras till betraktaren. Det gör det bara om paviljongen slipats över den kritiska vinkeln.
Den kritiska vinkeln för kvarts ligger till exempel på 40,18 - 40,37 grader. En mycket lämplig vinkel för paviljongen är 41 grader, precis över den kritiska vinkeln. Det gäller förstås att ens maskin är välkalibrerad, eller åtminstone inte avviker alltför mycket när man slipar så nära den kritiska vinkeln. Resultatet går nämligen inte att se förrän stenen är helt färdigslipad och bortplockad från stiftet.
Mötpunkter
Fasetterna på en sten skär varandra i s. k. mötpunkter (egen översättning av engelskans meetpoint). En mötpunkt är ett ställe där tre eller fler fasetter möts. För att stenen ska få ett symmetriskt utseende och bli vacker är det viktigt att mötpunkterna träffar varandra perfekt utan att den ena fasetten blir för stor och skär in i den andra. Eftersom det är svårt att få fasetterna att mötas perfekt är detta ett vanligt fel hos slipade stenar.
Polering
För att en sten ska glittra och stråla är det viktigt att den är välpolerad. Detta innebär att alla repor från slipprocessen ska ha polerats bort. Polering liksom mötpunkter bedöms vanligtvis under 10 gångers förstoring. Det gäller att ha luppen till hands och god ljussättning för att kunna bedöma om alla repor är borta. Ett vanligt problem vid polering är att grova slipskivor använts och orsakat djupa repor som sedan inte slipats bort med finare och finare diamantstorlek. Att polera bort djupa repor är tidskrävande och får så gott som alltid mötpunkterna att flytta på sig och skära in i varandra. För att lyckas med polering och mötpunkter är det viktigt med noggrann förpolering.
|
|